När jag kom ner frågade jag min vän hur han mådde och han sken mer än solen och sa att han mådde toppen. Han hittade knappt ord för att beskriva den eufori han kände. Sedan sa han eftertänksamt men fortfarande leende “tänk om jag hade sumpat den här chansen pg.a rädsla och gått miste om den bästa dagen i mitt liv”.
Denna händelse har jag tagit med mig genom åren då jag stått inför beslut som skapat oro eller kanske rent av hindrat mig att komma vidare. Då tänker jag på min vän och undrar vad han hade sagt.
“Ibland måste man våga hoppa”.
Fotnot: Alla bilder på hoppet är tagna via en gammal VHS.
Ja det är rätt! Våga ta steget att göra något utanför sin comfortzone, även om det känns läskigt så slutar det oftast med en positiv erfarenhet i slutändan. Tänk vad många som sitter på ålderns höst och ångrar en massa saker det skulle velat gjort i sitt liv men aldrig ” vågade hoppa”… Livet är för kort för att inte ta de chanser som erbjuds så hoppa! – ner kommer du alltid på ett eller annat sätt.
Visst är det så, du beskriver det så bra.