Ibland fastnar man mellan drömmen om att våga och tryggheten där man vet precis vad man har. Jag minns när jag tillsammans med några vänner skulle skydiva i Australien. Vi var alla taggade och när säkerhetsgenomgången startade var pulsen hög. Det här skulle bli ett minne för livet.
Vi satte oss på golvet i det lilla planet. Rutan var enkelt lagad med hjälp av en vajer. Det var precis så att vi fick plats; kameramannen, min kompis, två instruktörer och jag.
Leendet var borta.
Genom fönstret kunde jag se hur vi passerade molnen, utsikten var fantastisk och jag tittade förväntansfullt på min vän som hade slutat att le.
Jag såg istället rädsla i hans ögon och jag hann tänka oj, hur ska det här gå. I dånet av motorljudet kunde jag se hur min vän motvilligt började göra sig redo för att hoppa, han satte sig i öppningen med instruktören tätt bakom sig. Han höll krampaktigt i dörröppningen och skakade på huvuvdet som om att säga att han inte längre ville hoppa – men sekunden senare var de borta.
Allt gick så fort och sedan var det min tur, jag satte mig med fötterna dinglandes utanför kanten och kände hur mina skor höll på att åka av pg.a planets höga hastighet. Jag tittade ut över horisonten – sen hoppade vi.
Vilken kick! Adrenalinet rusade.
Sedan kom stillheten och lugnet med den magiska solnedgången. Jag njöt av ögonblicket och tiden stod stilla medan vi sakta sjönk mot marken
När jag kom ner frågade jag min vän hur han mådde och han sken mer än solen och sa att han mådde toppen. Han hittade knappt ord för att beskriva den eufori han kände. Sedan sa han eftertänksamt men fortfarande leende “tänk om jag hade sumpat den här chansen pg.a rädsla och gått miste om den bästa dagen i mitt liv”.
Denna händelse har jag tagit med mig genom åren då jag stått inför beslut som skapat oro eller kanske rent av hindrat mig att komma vidare. Då tänker jag på min vän och undrar vad han hade sagt.
“Ibland måste man våga hoppa”.
Fotnot: Alla bilder på hoppet är tagna via en gammal VHS.
Ja det är rätt! Våga ta steget att göra något utanför sin comfortzone, även om det känns läskigt så slutar det oftast med en positiv erfarenhet i slutändan. Tänk vad många som sitter på ålderns höst och ångrar en massa saker det skulle velat gjort i sitt liv men aldrig ” vågade hoppa”… Livet är för kort för att inte ta de chanser som erbjuds så hoppa! – ner kommer du alltid på ett eller annat sätt.
Visst är det så, du beskriver det så bra.