Du var min vän.

Hur man hanterar förlusten av någon är väldigt individuellt. Det finns inget rätt eller fel. Den här texten är skriven av en ung tjej i tonåren och den berör mig så starkt. Med tillåtelse publicerar jag här en kortare version av texten.

Du visste allt, kunde allt och var alltid där. När du gick i korridorerna visste alla vem du var och de ville vara din vän. Du var den som skrattade åt mina dåliga skämt och tröstade mig när jag mådde som sämst. Du var min vän, men varför? Jag var den blyga och udda som ingen annan ville vara med. Men ändå ville du vara med mig, varför? Du var den enda jag kunde lita på och du höll alltid ditt löfte, du fanns alltid vid min sida.

Jag hade hjälpt dig om jag bara kunnat.

Jag önskar så mycket att du bara sagt något eller gett mig ett tecken. Eller så gjorde du det men jag var upptagen av mig själv och märkte inte det. Jag hade hjälpt dig om jag bara kunnat men jag vet inte hur du gjorde varje gång du hjälpte mig. Du sa inget utan gav mig bara en kram och plötsligt kändes allting bättre. Önskar jag kunnat göra så för dig då kanske allting hade slutat annorlunda, jag kanske fortfarande hade haft dig vid min sida.

Nu sitter jag här och ska höra massa fina saker om dig men jag vill inte, jag vill inte vara här, jag vill bara springa härifrån och vara där jag och du hör hemma. Jag sa till mamma att jag inte vill vara här men hon lyssnade inte, hon vill att jag ska respektera dig. Men jag känner dig bättre än hon och jag vet att du hade velat att vi skulle vara på våran plats och säga hejdå.

Men vem bryr sig, ingen såklart, alla tror att alla är likadana, att alla säger hejdå på samma sätt.  Jag känner hur jag dras mer och mer till marken, jag orkar inte längre.

Jag springer tills mina ben värker.

Nu gör jag det, nu springer jag, ingen får stoppa mig för om jag vänder nu kommer jag aldrig kunna släppa taget om dig. Jag springer tills mina ben värker, men jag slutar inte, jag fortsätter och fortsätter. Jag skulle aldrig klara av mitt liv om jag inte får ett avslut, jag måste, jag bara måste. Jag vill inte ha mitt gamla liv när jag ständigt tänker på dig och ständigt tänker på allt jag kunnat göra.

Nu springer jag från dig men ändå till dig, jag vill bara säga hejdå på riktigt och släppa taget om dig på mitt egna sätt. Så jag springer till platsen där vi först träffades, på gungorna. Jag sätter mig ner i sanden och tittar på gungorna och jag kan nästan se hur vi två leker där, minns våra egna lekar, skrattar, när livet var perfekt och vi inte hade någon oro i världen. Jag känner hur tyngden inom mig lättar, den tyngden jag inte visste att jag hade, den tyngden alla vill att jag ska ha kvar, för det är så man gör.

Äntligen kan jag släppa dig.

Jag tittar upp och ser ett moln som liknar dig, du ler mot mig, jag ler tillbaka, sluter ögonen och släpper taget om dig. Jag känner hur tårarna börjar rinna, hur alla tittar på mig, hur solen lyser på mitt ansikte och hur jag känner mig lättare och lättare. Äntligen kan jag släppa dig, jag kommer sakna dig mer än någonsin, men nu har jag släppt taget om dig. Jag lovar dig att jag ska ändra mitt gamla liv till det bättre, jag kommer leva för oss båda. Tack för allt du gjort för mig, jag kommer aldrig glömma dig.

Du var min vän…min enda vän.

Dela

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *