På en tillställning för några år sedan sedan fick jag frågan hur jag såg på livet nu när jag börjar bli äldre. Jag blev förvånad och förstod inte riktigt frågan. Personen berättade då om sin höga stress över det faktum att hen inte kommer hinna med att uppfylla alla sina drömmar innan livet var över. Min första reaktion var oj, så har jag aldrig tänkt. För en kort stund spred sig en oro i bröstet när tankarna föll på mina barn men lika fort släppte jag tanken – jag var inte redo för det.
En lista.
Personen berättade vidare att hen hade gjort en lista och sedan börjat prioritera vad som skulle hinnas med. Detta var en nyfiken, aktiv och engagerad person som i mina ögon var beundransvärd på många sätt. Men jag får erkänna att jag blev förvånad över att hen befann sig så långt fram i tiden – så långt ifrån här och nu.
Hens uppfattning av livsglädje och eufori var att uppleva så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Att hela tiden förflyttas mellan platser och människor i ett pågående flöde och bli omtalad för sina prestationer.
Är jag naiv?
Det har funnits stunder då jag funderat över det där samtalet och om jag är naiv som inte tänker på samma sätt? Men jag landar alltid i att jag är nöjd med var jag är i livet. Jag känner inte stress över att inte hinna med något, jag är nöjd med att få vara här och nu tillsammans med min familj.
Det har tagit tid.
Stress för mig kan istället vara när jag slukas av arbetet och tappar både tid och rum. Men jag har med åren blivit bättre på att hantera det. Det har tagit tid – jag har lärt mig att stanna till, få en övergripande bild över läget och sedan bestämma hur jag ska gå vidare. Dessa små steg ger mig tid att göra bra val.
Självklara saker.
Våra olikheter blev tydliga rätt omgående och hen hade svårt att förstå mitt exempel på tacksamhet över att äta frukost med familjen på altanen en tidig morgon till ljudet av fågelkvitter och doften av sommardagg. Det var självklara saker enligt hen och hon såg inte värdet i en sådan situation.
Sedan avbröts vårt samtal av att fler personer kom in i samtalet och ämnet byttes . Tro mig, jag önskar så att vi hade fått möjlighet att prata mera. Jag hade velat fråga hen mer om vad det betydde för hen att bli gammal.
Annorlunda idag.
Även om vi båda har rätt till olika drömmar och mål så upplever jag personens stress som en varningssignal. Det skulle vara mycket intressant att återuppta samtalet idag när världen kämpar mot en pandemi där ingen vet hur morgondagen kommer att se ut. Vem vet, personen kanske ser på det annorlunda idag.
Hur tänker du?
När världen har återhämtat sig och gränserna öppnas vore det underbart att ta med familjen på olika äventyr och resa jorden runt. Men det kan ta lång tid innan vi är där så det är inget jag grubblar över nu, det får vi ta en annan dag.
Hur tänker du kring livet, tiden och drömmar?
Berätta gärna.
Jag hjälper dig gärna att hitta en mening och en närvaro som får dig att uppskatta det som sker här och nu.